Att leva och verka i Asien eller i multikulturella organisationer är att ständigt röra sig längs en osynlig gräns till en parallell värld med andra värderingar, referensramar och sociala kraftfält.
I vår värld talas det ibland om glastaket, den osynliga barriär som hindrar karriärer och personlig utveckling. De som arbetar i kulturella gränsland vet att det finns en lika osynlig och svårforcerbar kulturgräns, en glasvägg, som de flesta av oss bara studsar emot utan att kunna forcera. De på andra sidan tänker annorlunda, tar andra hänsyn och tar beslut på grunder vi inte riktigt förstår. Vad värre är, när vi försöker kika genom den där glasväggen ser vi alltför ofta bara vår egen spegelbild: vi värderar det vi ser och tolkar det som om det hade utspelat sig på vår hemmaplan.
Med våra svenska referensramar som distraktion, kanske bräckliga kunskaper i det lokala språket och föga inblick i kollegernas eller vår motparts uppväxt och liv är det svårt att i alla situationer både tänka och göra rätt. Och så står vi där med vår bild av hur världen borde vara, hur människor borde uppträda, vad som är rimligt eller praktiskt, vad som är kunnigt och vad som är okunnigt.
Det behöver inte vara så, men att lära tar tid. Det handlar inte om att förändra sig själv till något främmande utan om att utveckla de egna verktygen för att bättre nå ut till motparter, kolleger och bekanta. Det gäller att förstå de osynliga spelregler och värderingar som bär människors liv, det ansvar människor i Asien har för sin sociala krets och de spelregler som där styr vardagslivet.
